Allergiupproret

Säker mat och miljö för alla

Kategori: Fallbeskrivningar (sida 1 av 6)

Hur kan ni sova gott om natten?

Svar på fråga 7.

Enligt kommunen stämmer inte vissa uppgifter i anmälningen.

  • Orosanmälan ska inte ha gjorts i stridsanda, däremot p.g.a. att den bristande tilliten mellan förskola och vårdnadshavare skulle vara skäl för oron.
  • Man vill också lyfta fram att enbart en ambulansfärd skett och att enbart 2 allvarliga reaktioner har skett.
  • Man vill också påtala att vårdnadshavare inte varit hemma i 1 år utan från november 2018-nutid
  • Man menar också att X inte är symtomfri ens efter hemmavistelse

I vilket syfte orosanmälan har gjorts råder det oenighet om. Det är åtminstone uppenbart att orosanmälan i det här fallet, som i många andra fall, kom precis lagom till att föräldrarna började vädja efter vidare anpassningar, efter att föräldrarna gjorde klart för förskolan att man inte tänkte acceptera den bristande hantering av barnet och hans särskilda behov som råder. Att tilliten till förskolan skulle vara en orsak till oro när föräldrarna hårt strävar efter att ge sitt svårt allergiska barn ett gott hälsostatus får fortfarande anses anmärkningsvärt och uppenbart ett sätt att återigen förskjuta fokus till föräldrarna istället för till det faktum att det är just på förskolan barnet mår dåligt. Vi vill här återigen här hänvisa till tillitsdelegationen.

Även vad gäller reaktionernas allvarlighetsgrad råder som vi redan påtalat oenighet kring. Att kommunen inte anser att det är allvarligt med ett eksemfyllt, astmatiskt och alarmerande tillväxthämmat barn till följd av reaktioner är anmärkningsvärt. Att man ska behöva åka ambulans för att en reaktion ska vara allvarlig säger en hel del om förhållningssättet till allergier och till den situation barnet sitter i. Man väljer alltså att bagatellisera dom otaliga reaktioner som INTE lett till ambulansfärder.

Vårdnadshavare må inte ha varit hemma exakt 1 år, även detta en bagatell i den stora frågan. Däremot har vårdnadshavare sedan hösten 2018 haft allt ökande tillfällen av tillfällig föräldrapenning kopplad till barnet och hans allergiska reaktioner och åtminstone sedan 7 månader har man fått vara hemma närmast på heltid, även dom veckor där man försökt att pussla ihop vardagen med en timme här och en timme där på förskolan, med försök till vistelser och otaliga hämtningar har det senaste året präglats av en ohållbar förskolesituation och som resultat av detta en ohållbar arbetssituation för vårdnadshavarna.

Att personalen påstås se reaktioner på barnet efter tid hemma är inte konstigt. Barnet är allergisk och han är under fortsatta försök till provokationer i hemmiljön på ordination från sjukvården, vissa av provokationerna faller sig inte väl ut och detta ger reaktioner. Däremot finns tydlig dokumentation närmast dagligen över barnet och hans mående, både via bilder och via täta sjukvårdskontakter och det är via dessa tydligt att i totalen är barnet betydligt mer välmående i hemmiljön, närmast symtomfri. Han har kunnat återhämta sig och han har vänt både hela eksembilden och tillväxthämningen samt har inte behov av astmamedicin förutom just i samband med reaktioner vid provokationen. Att personalen här väljer att kommentera att det finns vissa symtom även efter hemmavistelse får anses som ett letande av orsak att fortsätta vägra se helhetsproblemet, särskilt med tanke på att det bevisligen är ett barn med förbättrat hälsostatus man nu kan visa upp efter längre hemmavistelse och då personalen tidigare knappt märkt av varken nässelutslag eller astmatiska besvär under vistelse tidigare utan detta har fått påtalas av och förtydligas av vårdnadshavare vid hämtning.

Skulle du känna tillit?

Svar på fråga 6.

Kommunen fokuserar på det faktum att man har lång erfarenhet av barn med allergier och det faktum att föräldrarna har svårt med tilliten gentemot förskolan efter dessa otaliga reaktioner som fortsätter att uppkomma efter närmast varje vistelse.

Precis som dom senaste mängderna av möten fokuserat på väljer man även nu att fortsätta hålla fokus på föräldrarnas brist på tillit, som om den tilliten skulle ge barnet allergiska reaktioner. Tillit är något man får förtjäna, inget man kan kräva. Om ett barn som kan vara symtomfritt och välmående hemma behöver drabbas av allergiska reaktioner, komplikationer och besvär kopplade till förskolemiljön trots att miljön skulle kunna anpassas för att minimera dessa reaktioner är det inte svårt att förstå varför föräldrarna får svårt att känna tillit. När förskolan dessutom väljer att möte efter möte kräva tillit istället för att diskutera anpassningar kan med hänvisning till tillitsdelegationens beskrivning av tillitsuppbyggnad förstå att tilliten inte precis förbättras. Hur tillit i sig är en huvudfråga i en diskussion som handlar om ett barn med multiallergi och reaktioner kopplade till förskolevistelse är obegripligt. Att man därtill väljer att poängtera att man har lång erfarenhet är heller inte väsentligt i den rådande situationen. OM man nu inte klarar av att ta hänsyn till just det här barnets särskilda behov spelar erfarenhet av andra barns behov ingen roll. Det är ett specifikt barn vi talar om och ska fokusera på, inte andra barn som tidigare gått på förskolan. Och faktum är att det här barnet blir sjuk av förskolemiljön, det är något man vill nå förändring i.

Rena lögner

Svar på fråga 4.

Förskolan beskriver att X vistats på förskolan 2h/dag genom anpassad utevistelse 12.30-14.30 men att han på senare tid istället förblivit hemma.

Tiden som framgår enligt ovan var ett önskemål från föräldrar för att tillåta barnet att vistas överhuvudtaget så att han åtminstone kunde få någon glädje av förskolan och så att föräldrarna skulle ha åtminstone någon möjlighet till arbete. Att säkerställa utevistelse vid dessa 2h har dock varit omöjligt. Man har inte kunnat lova eller hålla detta vilket har gjort att modern upprepat fått hämta innan dessa 2h varit över för att barnet inte ska behöva gå in och riskera reaktioner i innemiljön. När föräldrarna vädjat om att denna 2h utevistelse ska hållas har förskolan sagt att det inte är möjligt. DÄRFÖR har barnet förblivit hemma eftersom att en 1-2h arbetstid inte är en fungerande plan för något av föräldrarnas arbete eller för nyttjande av tillfällig föräldrapenning på deltid. Ovanstående beskrivning av tiderna är alltså inte korrekt beskriven.

Rimlig lösning?

Svar på fråga 3.

Halmstads kommun svarar med bilaga på Handlingsplan. Man beskriver också att partikelprov är tagna på förskolan och att X fått testa en annan förskola i kommunen.

I Bilagan framgår det som noterat ovan att trots den utökade frånvaron har inga nya anpassningar gjorts för att försöka ordna en tillvaro för att tillåta barnet att återkomma till förskolan i en förbättrad miljö. Partikelprov ska tydligen vara tagna men typen av, syftet till och resultatet av dessa förblir osagt. Efter kontakt med miljökontoret har det framkommit att ingen utökad mätning av luftkvalitet bl.a. ska ha gjorts. Vad gäller det faktum att barnet gavs möjligheten att testa en annan förskola i kommunen anses detta närmast vara ett hån mer än en anpassning. Man har alltså i åratal vetat om dom särskilda behov som barnet har, man har utifrån detta gjort flera anpassningar sedan tidigare. När vidare anpassningar behövs för att tillåta barnet att må så bra som en fungerande kost och miljö i hemmet uppenbart visat att han kan göra, då föreslår man en testperiod på en vanlig förskola. Om allergiförskolan idag är otillräcklig, hur anser man att en vanlig förskola ska vara bättre? Att den förskolan nu visserligen hade den separata matsal som önskats för att separera livsmedelskontamination från lekutrymmen och som rent logistiskt vore möjlig att ordna på Guldfisken gör ingen skillnad när denna enda nya anpassning i den nya miljön istället vägs ner av det faktum att avdelningen inte hade varken förberetts för eller getts några som helst av dom andra anpassningar som Guldfisken hittills hade. Det var alltså dömt att misslyckas.

Möten utan resultat

Svar på fråga 2.

Enligt Halmstads kommun förekommer det ett samarbete mellan förskolan, vårdnadshavarna och sjukvården. Man fokuserar i svaret också på att dessa samordnade möten leder till utökade anpassningar.

Diskussioner och möten hålls, absolut. Otaliga möten och samtal har skett under det senaste året utifrån det som framgår enligt kommentar på fråga 1. Så som bifogad handlingsplan tydligt visar har INGA ytterligare anpassningar gjorts sedan den tid då barnet faktiskt fått förbli hemma på heltid p.g.a. ohållbar miljö i förskolan. Bemötandet och tonen vid mötena väljer vi här att inte kommentera mer än att det är uppenbart att man gått in för att inte vara öppen för nya anpassningar.

Ärende hos Skolinspektionen

Synpunkter på svar från Halmstads kommun vad gäller anmälan till Skolinspektionen gällande Guldfiskens förskola (dnr 2019:XXXX)

Svar på fråga 1.

Enligt Halmstads kommun har X (fortsättningsvis kallat’barnet’) haft en fungerande situation på förskolan fram till juli 2017 då det skedde en olycka med spilld mjölk vilket ledde till en så pass kraftig reaktion att ambulansfärd krävdes.

Enligt av beskrivning som framgår av tiden från förskolestart160817 fram tills dagens datum är det uppenbart att Halmstads kommun och föräldrar inte delar uppfattning om vad som är en välfungerande förskolegång för ett multiallergiskt barn. Att man inte behöver åka ambulans är inget kvitto på att vistelsen fungerar väl. Precis som förskolan och kommunen av vad som framgått vid möten är väl medveten om har barnet haft upprepade och närmast ständiga reaktioner i form av eksem och astma samt klar tillväxthämning under vistelsen på förskolan, visserligen hade X även besvär hemma under den initiala tiden och det är inte detta som anmälan syftar till. Vi fokuserar istället på nutid, på det faktum att det nu på senare tid (under det senaste året) blivit klart att barnet både har fler allergier och är mer känslig än vad man tidigare förstått och att mer insatser krävs för att kunna ge honom en möjlighet till att slippa dom besvärande eksem, den astma och den tillväxthämning som faktiskt blivit ett allt större problem. Anmälan fokuserar på att när man lyckats vända eksembilden, häva astman och även väldigt tydligt och snabbt vända den mångårigt fallande och på senare tid alarmerande tillväxthämningen via utökade anpassningar vad gäller kost och miljö i hemmet så visar det sig ändå vara omöjligt för kommunen att ta till sig av detta. Detta resulterar alltså i att barnet kan få slippa eksem och astma hemma, han kan lyckas återhämta sig och ta igen på tillväxten. Men väl på förskolan är situationen oförändrad, där är eksem, astma och tillväxtproblem ett återkommande problem. Här blir det alltså tydligt att situationen på förskolan inte är fungerande om man jämför med dom komplikationer och konsekvenser som barnet drabbas av till följd av att utökade anpassningar förvägrasutifrån behov som på senare tid blivit mer klara.

#backaAxel

Halmstads kommun gav aldrig familjen X några svar eller någon lösning innan sommaren tog vid. Mitt i semestertider sitter man fortfarande i ovisshet hemma med ett barn på tillfällig föräldrapenning, ett barn som nu mår bra -hemma- men som inte har någonstans att återvända inom förskolans omsorg och fortsätta må bra. Det här fallet är en av dom mest prestigefyllda striderna och med ett av dom mest grava maktspel vi fått följa. Till skillnad mot #backaMärta i Uppsala verkar kommunen i Halmstad helt iskall, helt oberörd, helt ointresserad och fullständigt ovillig att gå vidare. Inte ens en anmälan till Skolinspektionen får kommunen att förstå att man faktiskt misslyckats, att man misslyckats att ge just detta barnet det han behöver. Vi bjuder därför in till #backaAxel. Axel behöver vårt stöd, om så bara för att visa att det finns folk som FAKTISKT anser att alla barn har rätt till en trygg och säker förskolegång. Axel är värd SÅ mycket mer än det kommunen ger. Ni kommer under dom närmsta dagarna få följa just HUR kommunen faktiskt ser på saker och ting, hur kommunen väljer att svara Skolinspektionen. Fortsätt följa och berätta gärna vad ni tycker.

En lång väntan på en trygg förskolemiljö

Väntar på svar

Skolinspektionen väntar på svar från Halmstads kommun. Föräldrarna väntar på svar från Halmstads kommun. Pojken med behoven väntar på att få gå till förskolan utan att behöva bli sjuk av det. Kommunen är tyst, väntar ut, fortsätter att vägra.

Desperata föräldrar kämpar för att pussla ihop vardagen. I nästan ett helt år har man vridit, vänt och tråcklat med vardagen, med timmarna, med arbetet, för att få det att gå ihop. Man har varvat med att vara hemma med pojken, man har vädjat om några timmar här och där på förskolan OM möjligt att ordna en utevistelse några timmar om dagen, allt för att kunna låta honom vara med sina vänner och samtidigt kunna få åtminstone det viktigaste gjort på arbetet UTAN att riskera pojkens hälsa så som inomhusvistelse upprepat visat sig göra.

Omöjligt att planera vardagen

Kommunen fortsätter att vara omöjlig. Nej det går inte. Resultatet blir ett hemmasittande barn och 2 föräldrar som om vartannat måste stanna hemma från sina arbeten för att vårda ett barn, egentligen inte ett barn som är ”sjukt” utan ett barn som har en sjukdom, en funktionsnedsättning, särskilda behov, och som p.g.a. detta BLIR och GÖRS sjuk OM och NÄR han är på förskolan. Cheferna för föräldrarna börjar bli frustrerade, hur ska dom kunna lägga upp en planering? Föräldrarna ÄR sedan LÄNGE frustrerade. Vad är det som gör att Halmstads kommun anser sig stå över skollagen? En ”trygg och säker” förskolevistelse, det är vad ALLA barn har rätt till – inte bara barn utan särskilda behov utan ALLA.

Halmstads kommun väljer att inte svara på förfrågningar från Allergiupproret. Man väljer att bara låta bli, precis som man låter bli med anpassningarna -man har nämligen tagit sig den rätten, rätten att förvägra ett barn en trygg och säker förskolevistelse och därmed barnomsorg i totalen och därmed även föräldrarnas möjlighet att arbeta.

HÅNET

Halmstad

Läsårets slut närmar sig men berättelsen om den lilla pojken med en förskola utan tillräckliga anpassningar med hänsyn till hans multiallergi fortsätter. Som vi tidigare berättat går pojken t.o.m. på en s.k. allergiförskola, en allergiförskola som vi på Allergiupproret faktiskt hört berättelser om förut -och tyvärr inte genomgående goda berättelser. Vi har faktiskt redan tidigare fått höra från föräldrar som haft sina allergiska barn placerade där och drabbats av upprepade reaktioner. Vi har också fått höra från föräldrar som under årens lopp valt att byta bort IFRÅN allergiförskolan för att nå bättre resultat på vanliga förskolor för sina allergiska barn. Det här är dock föräldrar som varken vågat eller velat strida, och som absolut inte velat gå ut med sina berättelser offentligt. Sammanfattningsvis är dock det här katastrofala läget för den här pojken inte det första dåliga vi hör om den här förskolan. Attityden verkar vara den gemensamma faktorn. Det är Halmstads kommun vi pratar om.

Ovanligt känslig

Vi är förstås helt övertygade om att många barn där både trivs och får må bra, vi är också väl medvetna om flera av anpassningarna man har där -både på rutinmässig basis men också med särskild anpassning för just olika individer. Den här pojken vi nu fokuserar på har nämligen nytta både av flera av förskolans allmänna anpassningar och har dessutom redan flera anpassningar enbart utifrån sina behov. Förskolan och kommunen har alltså absolut gjort en hel del och det vill vi faktiskt vara noga med att uppmärksamma och påtala. Men då och då möts vissa föräldrar och därmed vissa kommuner och förskolor av små liv med behov som går klart utöver dom ”vanliga”, även när det gäller allergi. Känsligheten vid allergier kan nämligen variera oerhört. Och det är här vi tror att problemet uppstått. Den här pojken är helt enkelt ovanligt känslig. Det betyder för det inte att han är den första, den sista eller den ende med dessa behov. Vi VET att det finns barn med likvärdiga behov, utöver dom vanliga behoven ens för andra allergiska eller multiallergiska barn. Vi vet om kommuner som både misslyckats och faktiskt lyckats möta dessa barns behov. Att lyckas borde vara målet. Att anpassa tills det inte längre brister borde vara det man strävar efter. Att ge upp, och att ge upp innan man ens försökt, borde verkligen inte vara ett alternativ.

Förslaget

I dagens läge har föräldrarna ställts för ett alternativ. Egentligen nästan som en sista lösning, ta det eller låt bli. Man har erbjudit pojken ett placeringsförsök på en annan förskola, en vanlig förskola UTAN allergianpassningar. Anledningen är att denna förskola råkar ha en separat matsal, en av dom anpassningar som föräldrarna önskar att man skulle ta till på den befintliga allergiförskolan för att minimera födoämneskontaminationen ut i lekutrymmen. Det är nämligen rent logistiskt och rutinmässigt fullt möjligt på den befintliga förskolan. Men för att slippa ta till detta erbjuder man alltså att förflytta pojken någon annanstans där sådan matsal redan finns. Det låter väl i sin enkelhet som välvilja. Sanningen är dock att medan pojken HÄR skulle få tillgång till en sådan separat matsal skulle han samtidigt förlora ALLA dom andra otaliga anpassningar allergiförskolan idag har både rent allmänt och även individanpassat för pojken. Han ska alltså testa på en ny placering med EN ny anpassning, men UTAN ett 10-tal andra. För föräldrarna låter det som gjort för ett misslyckande. För den nya förskolan är det skräckinjagande. För pojken är det som gjort för reaktioner. För oss låter det som ett hån.

Resultatet

Föräldrarna kände sig förstås i denna maktkamp illa tvungna att möta kommunen i deras förslag och önskemål. Man vågade helt enkelt inte avstå erbjudandet, trots att man var väl medveten om riskerna. Resultatet blev förstås som förväntat. Pojken fick alltså i totalen INTE tillgång till bättre anpassningar, han fick i totalen tillgång till sämre anpassningar. Pojken blev sjuk. Han fick utbredda eksem, han fick ligga och riva sig blodig om nätterna och han fick lov att lida av sin astma. Allt det här, återigen sådant han skulle slippa med rätt anpassningar. Sådant han slipper när han inte vistas på förskolan.

Orosanmälan som maktmedel

Särskilda behov

Pojken som vi precis berättat om, pojken som blir sjuk i förskolan men som kan vara symtomfri hemma. Som förvägras anpassningar som föräldrarna erfarenhetsmässigt från hemmet vet fungerar och som andra kommuner tillämpar åt barn med liknande svårighetsgrad på sin allergisjukdom. Pojken som får förbli hemma, sjukskriven, eller vistas korta stunder på förskolan med reaktioner som resultat. Pojken vars föräldrar måste pussla ihop vardagen och till stora delar avstå från arbetet för att inte riskera sitt barns hälsa. Pojken vars föräldrar kämpar och strider, möte efter möte, som bönar, ber och vädjar om anpassningar. Pojken vars föräldrar tar hand om, vårdar och hjälper honom att återhämta sig från otaliga reaktioner. Pojken som inget hellre vill än att kunna vara med sina kompisar, att leka och lära sig. Pojken som säkerligen snart börjar se sina begränsningar som belastningar eftersom att kommunen uppenbart inte anser att han är värd anpassningarna utifrån sina särskilda behov. Ja det här bara en pojke i mängden, en pojke med svåra allergier, en pojke med särskilda behov. Det är också ett barn, ett barn fullt av glädje och spring, ett barn med ljuvliga tankar, varma känslor och djupa funderingar. Han är någons barn, någons allt. Och föräldrarna har bevisligen verkligen gjort allt, slitit sitt hår, för att hjälpa honom att må så bra som han nu faktiskt visat sig kunna må. Man har fortfarande inte gett upp, än idag kämpar man med att få kommunen att förstå. 

Orosanmälan

Som resultat av denna kamp, denna bevisliga välvilja, styrka och förmåga till omvårdnad, kamp och anpassningsförmåga, har föräldrarna inte fått ett tack, inte något gehör, inte någon belöning. Inte från kommunens håll i alla fall. Från förskolans håll har dom istället blivit orosanmälda. Man har alltså anmält FÖRÄLDRARNA till socialtjänsten med misstanke om missförhållanden i hemmet. Precis som man först menade att problemet är bristen på tillit till förskolan, som OM det skulle kunna ge pojken allergiska reaktioner PÅ förskolan, så har man sedan också menat att FÖRÄLDRARNA ska vara ansvariga för dom reaktioner som pojken UPPENBART får på FÖRSKOLAN, INTE hemma. Låter det som en logisk slutsats? Eller är det kanske så att kommunen, nu när det inte längre går att blunda för sanningen, istället verkligen gör ALLT för att förskjuta fokus till något annat? Eller helt enkelt skrämma föräldrarna till tystnad? Det vore ju inte första gången vi hör om liknande fall, där man använder orosanmälningar som ett maktmedel för att skrämma krävande föräldrar till tystnad. Man anmäler alltså föräldrar som tar sitt föräldraansvar på allvar, föräldrar som kämpar för sina barn och deras välmående. Det är dessa föräldrar man är orolig för? Inte särskilt rimligt.

I det här fallet ledde orosanmälan till en utredning. En utredning som, förstås, kom fram till att föräldrarna INTE brister i sin föräldraförmåga. Att det INTE råder några missförhållanden i hemmet. Och hör och häpna, att FÖRSKOLAN behöver jobba på bättre. Det är visserligen en seger att föräldrarna fick det bekräftat, att dom gör allt! Tyvärr är segerns sötma inte särskilt söt ändå när denna orosanmälan egentligen enbart lett till ytterligare väntan, väntan på utredning och möten, fortsatt sjukskrivning och fortsatt bristande anpassningar. Förskolan väljer fortfarande att inte anpassa. Pojken står fortfarande utan en fungerande förskola.

« Äldre inlägg

© 2019 Allergiupproret

Tema av Anders NorenUpp ↑