Särskilda behov

Pojken som vi precis berättat om, pojken som blir sjuk i förskolan men som kan vara symtomfri hemma. Som förvägras anpassningar som föräldrarna erfarenhetsmässigt från hemmet vet fungerar och som andra kommuner tillämpar åt barn med liknande svårighetsgrad på sin allergisjukdom. Pojken som får förbli hemma, sjukskriven, eller vistas korta stunder på förskolan med reaktioner som resultat. Pojken vars föräldrar måste pussla ihop vardagen och till stora delar avstå från arbetet för att inte riskera sitt barns hälsa. Pojken vars föräldrar kämpar och strider, möte efter möte, som bönar, ber och vädjar om anpassningar. Pojken vars föräldrar tar hand om, vårdar och hjälper honom att återhämta sig från otaliga reaktioner. Pojken som inget hellre vill än att kunna vara med sina kompisar, att leka och lära sig. Pojken som säkerligen snart börjar se sina begränsningar som belastningar eftersom att kommunen uppenbart inte anser att han är värd anpassningarna utifrån sina särskilda behov. Ja det här bara en pojke i mängden, en pojke med svåra allergier, en pojke med särskilda behov. Det är också ett barn, ett barn fullt av glädje och spring, ett barn med ljuvliga tankar, varma känslor och djupa funderingar. Han är någons barn, någons allt. Och föräldrarna har bevisligen verkligen gjort allt, slitit sitt hår, för att hjälpa honom att må så bra som han nu faktiskt visat sig kunna må. Man har fortfarande inte gett upp, än idag kämpar man med att få kommunen att förstå. 

Orosanmälan

Som resultat av denna kamp, denna bevisliga välvilja, styrka och förmåga till omvårdnad, kamp och anpassningsförmåga, har föräldrarna inte fått ett tack, inte något gehör, inte någon belöning. Inte från kommunens håll i alla fall. Från förskolans håll har dom istället blivit orosanmälda. Man har alltså anmält FÖRÄLDRARNA till socialtjänsten med misstanke om missförhållanden i hemmet. Precis som man först menade att problemet är bristen på tillit till förskolan, som OM det skulle kunna ge pojken allergiska reaktioner PÅ förskolan, så har man sedan också menat att FÖRÄLDRARNA ska vara ansvariga för dom reaktioner som pojken UPPENBART får på FÖRSKOLAN, INTE hemma. Låter det som en logisk slutsats? Eller är det kanske så att kommunen, nu när det inte längre går att blunda för sanningen, istället verkligen gör ALLT för att förskjuta fokus till något annat? Eller helt enkelt skrämma föräldrarna till tystnad? Det vore ju inte första gången vi hör om liknande fall, där man använder orosanmälningar som ett maktmedel för att skrämma krävande föräldrar till tystnad. Man anmäler alltså föräldrar som tar sitt föräldraansvar på allvar, föräldrar som kämpar för sina barn och deras välmående. Det är dessa föräldrar man är orolig för? Inte särskilt rimligt.

I det här fallet ledde orosanmälan till en utredning. En utredning som, förstås, kom fram till att föräldrarna INTE brister i sin föräldraförmåga. Att det INTE råder några missförhållanden i hemmet. Och hör och häpna, att FÖRSKOLAN behöver jobba på bättre. Det är visserligen en seger att föräldrarna fick det bekräftat, att dom gör allt! Tyvärr är segerns sötma inte särskilt söt ändå när denna orosanmälan egentligen enbart lett till ytterligare väntan, väntan på utredning och möten, fortsatt sjukskrivning och fortsatt bristande anpassningar. Förskolan väljer fortfarande att inte anpassa. Pojken står fortfarande utan en fungerande förskola.