Solsken eller mörka moln?

Snart är även detta läsåret slut. Snart har ytterligare ett helt år gått. Vi får höra glädjande besked om svårt allergiska barn som fått precis alla dom anpassningar som behövs. Barn som kunnat gå till både förskola och skola för att ta del av barnomsorg, socialisering, lek, lärande och utbildning trots begränsningar kopplade till allergi som ibland är mycket omfattande. Dessa solskenshistorier värmer. Det finns alltså förskolor, skolor, enskilda rektorer, pedagoger och kommuner som verkligen läst skollagen med rätt inställning -som gettbarnen det som dom har rätt till. Tyvärr är solskenshistorier inte det enda vi hör om, tyvärr är solskenshistorier långt ifrån det vi hör mest om.

Det finns alltså kommuner som gör anpassningarna som krävs. Samtidigt finns det fortfarande kommuner som vägrar. Kommuner som menar att ”det är omöjligt”. Både att kommuner vill mena att behoven i sig är ”omöjliga” -d.v.s. att kommunen vill ha någon form av veto-rätt för att själva avgöra vilken grad av behov ett barn KAN ha och därmed påstå att vissa tillstånd eller grader av tillstånd inte ens finns (bara för att man inte vill att dom ska finnas). Men också kommuner som vill mena att anpassningarna för att MÖTAbehoven är ”omöjliga” -d.v.s. ej genomförbara, ej rimliga och därmed något man per automatik får säga nej till. Vi har många gånger förut hört hur personer med bristande lösningsfokus, med bristande engagemang och ovilja till anpassning använder orden orimlig & omöjlig som ett mantra för att säga ”det går inte” utan att vara ärlig, utan att stå för sanningen: ”jag/vi vill inte”.

Vi har följt ärenden i år, precis som tidigare år, där familjer fått flytta. Där familjer får lämna sina hem, sina arbeten, sina familjer och vänner för att flytta – inte allt för sällan – långväga för att söka sig till en kommun där man anser och erkänner att behov ska mötas av anpassningar, där barn kan få det som dom behöver, både av skola och förskola, det som hemkommunen vägrat. Många flyttar inte förrän dom redan kämpat in i det längsta, med möte efter möte, reaktion efter reaktion, sjukdag efter sjukdag, anmälning och motanmälning, Skolinspektionen och socialtjänsten, David mot Goliat, kommunen mot barnen, tills energin hos familjerna tagit slut. I vissa fall har dock ändring och förbättring nåtts och all elogetill dessa kommuner. En kommun som efter strider och mediauppmärksamhet tog sitt förnuft till fånga är Uppsala. All eloge till Uppsala som till slut valde att även se allergiska barns behov, även när dom var lite mer omfattande.

Den dystra sanningen

Däremot ser vi fortfarande idag många ännu tuffare fall. Barn som åker ambulans från förskolan. Barn som inte kan vistas i klassrummet. Barn som är symtomfria hemma men där förskole- & skoldagar leder till svåra symtom och tunga medicineringar. Barn som är så belastade av symtom som kommunen förorsakar dom att vikten rasar, att orken tar slut, att långtidssjukskrivningar blir ett måste. Barn vars symtom ändå nekas, föräldrar som beskylls för att överdriva, anpassningar som man fortsatt förvägrar. Kommuner som strider mot dom svaga med en fullständigt vidrig inställning. Kommuner som tycker att föräldrarna är besvärliga när dom kräver sina barns rätt. Föräldrar som kan skollagen, som VET att alla barn har rätt till en trygg och säker förskola/skola, föräldrar som står upp för sina barn, föräldrar som vill sina barns bästa, föräldrar som strider för sina barns välmående -det HÄR är föräldrar som kommunen i slutändan anmäler till socialtjänsten för att skrämma till tystnad. Det här är sanningen om hur alldeles för många kommuner hanterar allergiska barn i förskola och skola. Man skulle kunna tro att man som kommun vill tillhöra till solskenshistorierna, inte till åskstormarna. Men det finns finna gott om dåliga exempelfortfarande år 2019.