Allergiupproret

Säker mat och miljö för alla

Månad: maj 2019

Orosanmälan som maktmedel

Särskilda behov

Pojken som vi precis berättat om, pojken som blir sjuk i förskolan men som kan vara symtomfri hemma. Som förvägras anpassningar som föräldrarna erfarenhetsmässigt från hemmet vet fungerar och som andra kommuner tillämpar åt barn med liknande svårighetsgrad på sin allergisjukdom. Pojken som får förbli hemma, sjukskriven, eller vistas korta stunder på förskolan med reaktioner som resultat. Pojken vars föräldrar måste pussla ihop vardagen och till stora delar avstå från arbetet för att inte riskera sitt barns hälsa. Pojken vars föräldrar kämpar och strider, möte efter möte, som bönar, ber och vädjar om anpassningar. Pojken vars föräldrar tar hand om, vårdar och hjälper honom att återhämta sig från otaliga reaktioner. Pojken som inget hellre vill än att kunna vara med sina kompisar, att leka och lära sig. Pojken som säkerligen snart börjar se sina begränsningar som belastningar eftersom att kommunen uppenbart inte anser att han är värd anpassningarna utifrån sina särskilda behov. Ja det här bara en pojke i mängden, en pojke med svåra allergier, en pojke med särskilda behov. Det är också ett barn, ett barn fullt av glädje och spring, ett barn med ljuvliga tankar, varma känslor och djupa funderingar. Han är någons barn, någons allt. Och föräldrarna har bevisligen verkligen gjort allt, slitit sitt hår, för att hjälpa honom att må så bra som han nu faktiskt visat sig kunna må. Man har fortfarande inte gett upp, än idag kämpar man med att få kommunen att förstå. 

Orosanmälan

Som resultat av denna kamp, denna bevisliga välvilja, styrka och förmåga till omvårdnad, kamp och anpassningsförmåga, har föräldrarna inte fått ett tack, inte något gehör, inte någon belöning. Inte från kommunens håll i alla fall. Från förskolans håll har dom istället blivit orosanmälda. Man har alltså anmält FÖRÄLDRARNA till socialtjänsten med misstanke om missförhållanden i hemmet. Precis som man först menade att problemet är bristen på tillit till förskolan, som OM det skulle kunna ge pojken allergiska reaktioner PÅ förskolan, så har man sedan också menat att FÖRÄLDRARNA ska vara ansvariga för dom reaktioner som pojken UPPENBART får på FÖRSKOLAN, INTE hemma. Låter det som en logisk slutsats? Eller är det kanske så att kommunen, nu när det inte längre går att blunda för sanningen, istället verkligen gör ALLT för att förskjuta fokus till något annat? Eller helt enkelt skrämma föräldrarna till tystnad? Det vore ju inte första gången vi hör om liknande fall, där man använder orosanmälningar som ett maktmedel för att skrämma krävande föräldrar till tystnad. Man anmäler alltså föräldrar som tar sitt föräldraansvar på allvar, föräldrar som kämpar för sina barn och deras välmående. Det är dessa föräldrar man är orolig för? Inte särskilt rimligt.

I det här fallet ledde orosanmälan till en utredning. En utredning som, förstås, kom fram till att föräldrarna INTE brister i sin föräldraförmåga. Att det INTE råder några missförhållanden i hemmet. Och hör och häpna, att FÖRSKOLAN behöver jobba på bättre. Det är visserligen en seger att föräldrarna fick det bekräftat, att dom gör allt! Tyvärr är segerns sötma inte särskilt söt ändå när denna orosanmälan egentligen enbart lett till ytterligare väntan, väntan på utredning och möten, fortsatt sjukskrivning och fortsatt bristande anpassningar. Förskolan väljer fortfarande att inte anpassa. Pojken står fortfarande utan en fungerande förskola.

Tillit är inget man kan kräva, det är något man får förtjäna

Ytterligare ett skrämmande exempel

Ett fall som Allergiupproret följt länge nu, faktiskt under hela det här läsåret, är återigen ett av dom mer skrämmande exemplen över hur kommuner kan vägra att anpassa genom att både vägra att se behov, skylla ifrån sig och faktiskt försöka lägga fokus på föräldrarna genom orosanmälningar när föräldrarna kräver barnets rätt.

Det gäller en pojke på 4 år, en pojke med en mycket svår multiallergi med allergier mot både livsmedel och pälsdjur, en allergi av så omfattande art att både luftburen kontakt och hudkontakt med allergenerna kan ge besvärande symtom. Det här är ett barn som länge varit inskriven på en förskoleavdelning men där måendet också sviktat under lång tid. Ett barn som dels fått lida av ständiga symtom både från mag-tarm-kanalen, huden och andningsorganen. Ett barn som haft så svåra besvär att föräldrarna haft svårt att hoppas och tro att han någonsin skulle kunna må bra. Det blev dock mer och mer tydligt att även om tillståndet aldrig var bra var det klart sämre efter vistelse på förskolan. När tillståndet på senare tid förvärrats till den grad att pojken inte bara haft svåra symtom dagligen utan även haft allt svårare att återhämta sig och därmed börjat tappa i vikt i sådan omfattning att det börjat bli ett akut tillstånd, någonstans där fick föräldrarna nog och satte in all ansträngning för att få klarhet och nå ett bättre status. Man tog till sig av alla råd och rön och kämpade med baskost och sanering av hemmiljö och lyckades faktiskt inte bara få till ett symtomfritt barn utan ett barn som faktiskt t.o.m. vände i viktkurvan igen.

Nu tänkte man förstås att man hade lösningen och att det därmed skulle gå att föra över anpassningarna i hemmet till förskolan också. Men nej. Det var här man stötte på ett motstånd. Trots att man bevisligen kan hålla pojken symtomfri och välmående, återhämtad och stark, hemma så var det bara att ge upp hoppet om att det skulle fortsätta inne i förskolans verksamhet.

Fel fokus

Till historien hör faktiskt att pojken är inskriven på en s.k. Allergiförskola. ÄNDÅ kan man inte tillgodose hans behov. Han har nämligen redan en del anpassningar, det har han, både vad gäller kost och miljö, men att försöka sträva efter bättring, särskilt när föräldrarna nu

faktiskt hade tydliga svar och tydliga bevis på vad som krävdes, det gick ändå inte. Det finns t.o.m. flera exempel på andra förskolor i landet som har just sådana anpassningar som föräldrarna ber om. Det finns alltså erfarenhet kring sådana hos andra barn med liknande besvär och det finns även logistiska och rutinmässiga möjligheter på avdelningen. Men förskolan fortsätter att förvägra. Man har spenderat otaliga möten med kommunen, 

man har pratat med såväl pedagoger och ledning men förskolan vill INTE ge efter för några fler anpassningar. Man menar helt enkelt att problemet inte ligger i bristande anpassningar utan i bristande tillit från föräldrarna. Det är nämligen så att föräldrarna efter alla ambulansfärder, efter alla inringningar och tidigarelagda hämtningar, efter alla uppenbara symtom vid hämtning, efter alla medicineringsbehov efter vistelse och efter all försämring efter vistelse faktiskt fått allt svårare att lita på förskolans förmåga om att ta hand om pojken. Därför har förskolan valt att fokusera på att föräldrarna behöver förbättra sin känsla av tillit istället för att fokusera på anpassningar. Vi på Allergiupproret vill dock mena att tillit är inget man kan kräva, det är något man får förtjäna. Och pojken blir helt klart inte sjuk i allergiska reaktioner p.g.a. bristande tillit, det blir han p.g.a. bristande anpassningar. Kommunen bara vägrar att se sanningen, det är enklare att blunda och skylla ifrån sig.

Hur är det i DIN kommun?

Solsken eller mörka moln?

Snart är även detta läsåret slut. Snart har ytterligare ett helt år gått. Vi får höra glädjande besked om svårt allergiska barn som fått precis alla dom anpassningar som behövs. Barn som kunnat gå till både förskola och skola för att ta del av barnomsorg, socialisering, lek, lärande och utbildning trots begränsningar kopplade till allergi som ibland är mycket omfattande. Dessa solskenshistorier värmer. Det finns alltså förskolor, skolor, enskilda rektorer, pedagoger och kommuner som verkligen läst skollagen med rätt inställning -som gettbarnen det som dom har rätt till. Tyvärr är solskenshistorier inte det enda vi hör om, tyvärr är solskenshistorier långt ifrån det vi hör mest om.

Det finns alltså kommuner som gör anpassningarna som krävs. Samtidigt finns det fortfarande kommuner som vägrar. Kommuner som menar att ”det är omöjligt”. Både att kommuner vill mena att behoven i sig är ”omöjliga” -d.v.s. att kommunen vill ha någon form av veto-rätt för att själva avgöra vilken grad av behov ett barn KAN ha och därmed påstå att vissa tillstånd eller grader av tillstånd inte ens finns (bara för att man inte vill att dom ska finnas). Men också kommuner som vill mena att anpassningarna för att MÖTAbehoven är ”omöjliga” -d.v.s. ej genomförbara, ej rimliga och därmed något man per automatik får säga nej till. Vi har många gånger förut hört hur personer med bristande lösningsfokus, med bristande engagemang och ovilja till anpassning använder orden orimlig & omöjlig som ett mantra för att säga ”det går inte” utan att vara ärlig, utan att stå för sanningen: ”jag/vi vill inte”.

Vi har följt ärenden i år, precis som tidigare år, där familjer fått flytta. Där familjer får lämna sina hem, sina arbeten, sina familjer och vänner för att flytta – inte allt för sällan – långväga för att söka sig till en kommun där man anser och erkänner att behov ska mötas av anpassningar, där barn kan få det som dom behöver, både av skola och förskola, det som hemkommunen vägrat. Många flyttar inte förrän dom redan kämpat in i det längsta, med möte efter möte, reaktion efter reaktion, sjukdag efter sjukdag, anmälning och motanmälning, Skolinspektionen och socialtjänsten, David mot Goliat, kommunen mot barnen, tills energin hos familjerna tagit slut. I vissa fall har dock ändring och förbättring nåtts och all elogetill dessa kommuner. En kommun som efter strider och mediauppmärksamhet tog sitt förnuft till fånga är Uppsala. All eloge till Uppsala som till slut valde att även se allergiska barns behov, även när dom var lite mer omfattande.

Den dystra sanningen

Däremot ser vi fortfarande idag många ännu tuffare fall. Barn som åker ambulans från förskolan. Barn som inte kan vistas i klassrummet. Barn som är symtomfria hemma men där förskole- & skoldagar leder till svåra symtom och tunga medicineringar. Barn som är så belastade av symtom som kommunen förorsakar dom att vikten rasar, att orken tar slut, att långtidssjukskrivningar blir ett måste. Barn vars symtom ändå nekas, föräldrar som beskylls för att överdriva, anpassningar som man fortsatt förvägrar. Kommuner som strider mot dom svaga med en fullständigt vidrig inställning. Kommuner som tycker att föräldrarna är besvärliga när dom kräver sina barns rätt. Föräldrar som kan skollagen, som VET att alla barn har rätt till en trygg och säker förskola/skola, föräldrar som står upp för sina barn, föräldrar som vill sina barns bästa, föräldrar som strider för sina barns välmående -det HÄR är föräldrar som kommunen i slutändan anmäler till socialtjänsten för att skrämma till tystnad. Det här är sanningen om hur alldeles för många kommuner hanterar allergiska barn i förskola och skola. Man skulle kunna tro att man som kommun vill tillhöra till solskenshistorierna, inte till åskstormarna. Men det finns finna gott om dåliga exempelfortfarande år 2019.

© 2019 Allergiupproret

Tema av Anders NorenUpp ↑