Det är ingen nyhet

Trots tidiga förberedelser, redan under våren, är det som att hela situationen och alla behov är en nyhet. Även med upprepad information och tydliga förslag på lösningar uteblir anpassningarna. Även dom enklaste sakerna tar månader för förskolan att ordna. Ingen gör någonting. Ingen tar ansvar. Och när man väl gör det, som med extrainsats med storstädning, är nivån på åtgärden närmast skrattretande (genast efter städningen kan Märtas mamma hitta matrester på golven). Ingen ber om ursäkt. Ingen försöker lösa situationen. Ingen bättring nås.

I flera omgångar leder vistelsen till sådana allergiska utbrott att Märta inte kan återvända nästa dag. Mamma och pappa möter en sjuk Märta vid varje hämtning. Hemma gråter hon sig till sömns, täckt med bandage om sina eksem och med kroppen fullproppad i mediciner. Trots detta görs ingenting.

Upprepade incidenter

Märta får inte ens sin ordinerade allergimedicin vid reaktioner på förskolan, varför? Det finns det inget svar på. Hur Märta också lyckas få tag på mat som hon inte tål finns det heller inget svar på. Man skriver heller inga incidentrapporter. Det är som att varje reaktion, varje miss, varje misstag, varje fel, bara passerar förbi osedd eller förträngd och raka vägen in i förnekelsens och glömskans mörker. Varje vistelsedag blir därför densamma. Reaktion på reaktion med efterföljande mail och samtal från mamman till ansvariga, utan något större gehör.

Vem tar ansvar?

Tomma löften kommer visserligen då och då: ”Ja men det här måste vi ta vidare med pedagogerna” men närmast ingenting händer. Fortfarande förväntas Märta vistas på en förskola som gör henne sjuk. Detta trots att inte ens en fullvärdig inskolning lyckats passera innan Märta nu är hemma på obestämd tid i väntan på vidare svar från kommunen.

Vid det senaste mötet framkom nämligen att förskolechefen inte ens visste att Märta har rätt till en trygg och säker förskolevistelse, detta med anledning av att chefen inte ens kan skollagen. Istället råder chefen Märtas föräldrar att söka hemsjukvård åt Märta. Hemsjukvård? Märta är inte behov av hemsjukvård, hon är i behov en trygg och säker förskoleplats, en förskoleplats som enkla anpassningar skulle öppna upp för. Mamma och pappa har sagt ifrån med en vänlig ton, med en bestämd ton och med en arg ton. Men ändå; ingenting! ”Det går inte”. Ja, hur många gånger har vi inte hört detta förut? ”Det går inte”. Jo, D-E-T G-Å-R, andra har gjort det. Frågan är om Uppsala kommun inte vill? Det är någonting helt annat. Tiden tickar på. Märta är hemma. På onsdag har Märtas föräldrar fått till ett nytt akutmöte. Måtte kommunen ta sitt ansvar, det ansvar som skollagen binder dom till.