Kan du avgöra om maten är mjölkfri? Nej, hur ska då en 7-åring kunna det…

IDA

Kajsa är en van mamma till allergiker, hon har 3 barn varav alla har eller har haft allergier. Idag är dottern Ida, 7 år, den med mest omfattande allergier och framförallt den med den mest besvärliga vardagen p.g.a. detta. Ida är allergisk mot flera födoämnen, däribland mjölk och nötter samt även mot pollen, kvalster och pälsdjur. Ida går i första klass och är som dom flesta 7 åringar väldigt beroende av en fungerande vardag och en trygg omgivning med stöd av vuxna. Det är mycket en 7 åring klarar själv men det är än mer som en 7 åring faktiskt inte klarar och absolut inte ska behöva klara av själv. En 7 åring är lång ifrån vuxen och ska därför heller inte beläggas med vuxenansvar.

Idas allergier är av den allvarligare graden, på den nivån att felaktig kost riskerar hennes liv. När man allergisk på ett så pass svårt och omfattande vis som Ida är kräver vardagen en ständig beredskap. Den kräver kunskap, förståelse, en handlingsplan, mediciner och ett korrekt förfarande. Allt det här krävs när man är svårt och livshotande allergisk, och det här krävs trots att man som allergiker bara är 7 år gammal.

Ida blev sjuk i sina allergier redan som spädbarn och allergierna har således varit utredda och kartlagda nu i flera år. Hon medicineras idag med luftrörsvidgande, kortisonpreparat, antihistaminer och i värsta fall adrenalininjektioner. Eftersom att Idas tillstånd var utredd och bekräftad var det inga större problem för Ida att få en anpassad förskolegång där fokus framförallt lades på säkerhet kring tillredning, hantering och servering av hennes specialkost. Det var då och är än idag av yttersta vikt att Ida inte får fel mat och heller inte kontaminerad mat. Ida behöver ha SIN mat och enbart SIN mat. Hennes mat behöver dessutom säkerställas från risker att komma i kontakt med vanlig mat, maten behöver vara ”ren” ifrån dom allergener vilka Ida reagerar mot. Detta var inget större problem i förskolan. Genom separata köksredskap och med ett tryggt förfarande kunde Ida fullfölja en tämligen smidig och problemfri förskolegång.

I SKOLAN

Idag, 7 år gammal, går Ida som sagt i första klass. Redan under första skolåret har hon haft upprepade allvarliga reaktioner till följd av felaktigt hanterande och servering av maten. Ida har upprepat fått lämna skolan i ambulans. Hon har upprepat fått sina adrenalininjektioner under skoltid. Detta med anledning av att Ida har serverats både fel mat och kontaminerad mat. Med detta menas att maten som hon serveras i skolan nu upprepat under en kort tid riskerat hennes liv.

Efter varje tillfälle har incidentrapporter skrivits, rutiner till viss del förändrats men ändå kvarstår problemet. Ändå får Ida gång på gång reaktioner. En handlingsplan kommer till i sista sekund. Dessutom ignoreras en hel del kvarstående brister i ex. köket vilka mamma Kajsa påtalat. Ett exempel är att Idas specifika del i köket, där enbart hennes ”säkra” mat ska förvaras ändå får agera förvaring åt även annan kost, just sådan kost vilken är livsfarlig för Ida. Rutiner kring detta ändras inte, inte ännu. Väntar man på ytterligare en reaktion? Eller vad väntar man på?

 

KRAV PÅ FÖRÄNDRING

Kajsa har vid flera tillfällen fått nog. Hon kan inte känna sig trygg när hon lämnar sin dotter till skolan trots att hon måste lämna henne där för hennes skolgångs skull. Kajsa kräver svar. Hon kräver rapporter. Hon kräver handlingsplaner. Hon kräver förändring. Kajsa vill inte acceptera den nonchalans som finns kring situationen, kring det faktum att skolan riskerar hennes dotters liv gång på gång. Kajsa har nu efter sina krav börjat uppfattas som besvärlig. Så pass att skolan nu inte längre vill tala med Kajsa. Pedagogerna ombeds av skolledningen att föra all kommunikation med Kajsas make, med Idas far istället. Även när incidenter händer kontaktas inte Kajsa längre. Kajsa får alltså inte ens direktinformation om hennes dotter fått en livshotande reaktion i skolan. Så istället för att tillmötesgå, istället för att lyssna till denna mammas väl befogade oro, möta hennes krav på trygghet och säkerhet för dottern i skolan, istället för medmänsklighet och lösningsfokus blir hon utfryst. Idas skolgång fortsätter att vara osäker.

VEMS ÄR ANSVARET?

Ursäkterna har varit många. En av dom har varit att Ida får ta eget ansvar. Att hon nog vet vad hon kan äta. Att hon själv ska fråga och dubbelt upp försäkra sig om att 1. Hennes hylla för mat är rätt hanterad, 2. Att hon får rätt mat i sina specifikt märkta kantiner och 3. Att maten i kantinen stämmer överens med hennes allergier. Hur ska Ida kunna veta detta? Och varför ska Ida beläggas med detta ansvar? 7 år gammal och uppenbart påtryckt ett ansvar