Jennie har 2 barn. Harry och Charlie, 10 och 5 år gamla. Charlie är allergisk. Harry har också varit allergisk mot en del men han har nu vuxit ifrån det. En viss ärftlighet för allergi verkar också finnas i släkten i och med att mamma Jennie haft vissa födoämnesallergier som barn och då pollenallergi finns hos farfar. I och med detta har Jennie sedan tidigare en viss allergikunskap, även om denna är en kunskap hon själv fått förvärva sig på egen hand efter att Harry, hennes första barn, kom till världen och visade sig ha just allergier. Hennes egna allergier från barnsben har egentligen aldrig fått något utrymme eller reflekterats över något nämnvärt.

Charlie går idag på förskolan och väntar på att komma till förskoleklass till hösten 2016. Allergierna har varit kända i flera år. Som 2åring diagnostiserades han men bl.a. allergi mot mjölk, ägg, ris, vete, havre, råg, korn, soja och andra baljväxter (sojasläktingar) men av dessa har några redan vuxit bort.

Allting började så bra

Vid starten i förskola behövdes inte någon särskilt anpassad inskolning utifrån allergierna eftersom att en särskild pedagog tog sig ansvaret över att ha lite extrakoll. Hon tog allergin på allvar och såg till att den sköttes korrekt. Hon blev ett språkrör mellan familjen och förskolan, hon skötte kontakterna med köket och hon la upp rutiner för att minimera alla risker. Man har däremot haft möten med kökschefen och intresset för att försöka förstå och göra rätt har enligt Jennie upplevts som stort. Man tog helt enkelt till vara Jennies expertis som förälder och man visade på engagemang i att tillgodose behoven utifrån allergin.

Jennie kände sig trygg i att lämna på förskolan och det gick väldigt bra för Charlie. Tack vare ett gott samarbete kunde allergierna skötas väl. Men även i den bästa av världar sker det förändringar och personal omsätts.

Inte längre så enkelt

På senare tid har Charlie fått utstå upprepade reaktioner. Vid den svåraste av tillfällena fick han förbli hemma i över 2 veckor från förskolan p.g.a. en långdragen allergisk reaktion. I efterhand har det visat sig att vikarier inte alls haft samma kunskap eller noggrannhet, Charlie hade vid det här tillfället visserligen serverats specialkost men inte rätt typ av specialkost utifrån just hans allergier. Efter upprepade reaktioner kräver mamma Jennie att incidentrapporter ska skrivas för att man ska kunna komma vidare och få bukt på ett uppenbart problem, ett problem där hennes barn behöver drabbas av allergiska reaktioner kopplade till förskole maten trots att behoven utifrån allergin bevisligen, utifrån tidigare erfarenhet, absolut skulle gå att tillgodose. Plötsligt känner sig inte mamma Jennie längre trygg i att lämna sitt barn på förskolan.

Inga incidentrapporter skrivs och tydligen verkar personalen inte ens veta om hur eller varför man skulle behöva göra något sådant. Incidentrapporter som inte behövdes när samarbetet och engagemanget var stort men som nu p.g.a. upprepade reaktioner skulle kunna leda till bättring. Det är plötsligt så uppenbart hur oerhört viktigt samarbetet och engagemanget är. Något som först fungerade så oerhört bra men som nu fallerar. Initialt krävdes minimal ansträngning från föräldrarna eftersom att pedagogerna VILLE få det att fungera och därför FICK det att fungera. Nu får mamma istället kräva rapporter och jaga rutiner samtidigt som Charlie får utstå reaktioner. Något så tydligt och enkelt blev plötsligt så svårt.

Varför är ett allergiskt barn beroende av att personalen VILL att det ska fungera? Har inte alla allergiska barn rätt till en fungerande förskola/skola?