Börja med att läsa: https://allergiupproret.se/2017/01/16/inskolning-av-ett-barn-med-omfattande-behov-kopplat-till-allergi-att-kampa-i-motvind-del-1/

och https://allergiupproret.se/2017/01/16/inskolning-av-ett-barn-med-omfattande-behov-kopplat-till-allergi-att-kampa-i-motvind-del-2/

Historian om Walter fortsätter…

Relationen med förskolans och kökets chef är ”trasig” och Walters föräldrar är ofta oroliga för vad förskolans nästa drag kommer att bli. Otryggheten är enorm och att lämna över ansvaret om sitt barn med den känslan blir övermäktig. Tanken om att flytta till en annan kommun väcks.

Chefen uttrycker önskemål om ett nytt läkarintyg, trots att det dom har endast är ett par månader gammalt. Som om att Walters sjukdomsbild plötsligt, mirakulöst skulle ha blivit bättre? Mamma Anna kontaktar sjukvården som för att kunna skriva ett så detaljerat intyg måste genomföra provokationer. Man kan nämligen inte genom provtagningar se hur känslig man är, då detta är individuellt. Det man tidigare baserat intyget på är journalen som Walter har, föräldrarnas berättelser samt dom iakttagelser och provsvar som finns. Att ett barn som är två år har sökt akut sjukvård vid fler tillfällen än båda hans föräldrar tillsammans gjort under hela deras liv är nämligen inte normalt, att en 2 åring behöver få lavemang för att kunna bajsa är inte heller normalt, att ett barn innan det fyller ett år besöker sjukhuset i stort sett varje vecka är inte normalt och att en familj får vårdbidrag från försäkringskassan för sin sons allergibesvär är ingenting som man hittar på. Walters besvär finns och det enda som hans föräldrar vill är att han ska få må bra, även inom barnomsorgen.

Provokation på kommunens önskemål

En provokation inleds men får efter ett par dagar avbrytas när Walters mående blir så pass att han inte längre vill äta. Inte ens dom saker som han tidigare haft som favoritmat fungerar längre. Hans släktingar beskriver det som att ”han verkar deppig” och ”han är inte ens samma barn längre”, föräldrarna får turas om att gå nattliga promenader med vagnen så att den andra får några timmars sömn och det tär såklart på hela familjen. Intyget skrivs och i det står det att Walters mat INTE bör tillagas i en vetebemängd lokal. Intyget inkommer till cheferna och efter det hör föräldrarna ingenting från förskolan. Ingen ursäkt för det experiment dom utsatt Walter för, ett barn som då endast var 1,5 år. Ett barn utan förmåga att prata och berätta vad han känner och upplever. Ett barn som sedan födsel dragits med allergiska besvär och som äntligen hittat alla pusselbitar men som ÅTERIGEN behövde må dåligt av sin allergi. Det tar flera månader efter provokationerna innan Walter återigen äter med samma aptit igen. Det tar nämligen jättelång tid för kroppen att läka och bli helt bra igen. Men föräldrarna Anna och Peter har nu bestämt sig: Det blir en flytt! Maktgalna människor är inget dom längre vill utsätta sin son för, för vem vet när dom bestämmer sig för att ”prova” i smyg igen.

Walter får en plats på allergiförskola i Norrköping, Anna och Peter bestämmer sig och tackar ja och när beslutet väl är taget känns det så rätt! Vid besöket på nya förskolan brister Anna ut i gråt, av lättnad. Bemötandet från chefen på allergiförskolan är fantastiskt.