DEL 1

Många föräldrar tar stöd via sociala medier i syfte att finna ett stöd inför och mitt i inskolning till förskola när det gäller allergiska barn. Att man som förälder i en sådan situation vänder sig till sociala medier, till människor som förstås har liknande erfarenheter, men som man varken träffat eller på något vis känner eller är bekant med talar om en makalös otrygghet kopplad till det samspel och det samarbete som kommun och förälder egentligen bör ha.

Historierna är förvånansvärt lika varandra. Inte nog med att barnets diagnos misstros och ifrågasätts, trots intyg från läkare, men föräldern får också ofta en omedelbar stämpel som en orolig, neurotisk och på olika vis otillräcklig förälder. Av någon anledning verkar förvånansvärt många människor, t.o.m. inom pedagogiska yrken, tro att allergi är något man väljer och att föräldrar på något vis skulle tycka att det är fördelaktigt att deras barn har svåra behov som kräver anpassning av alla dess slag. Medan föräldern misstros hamnar barnet i kläm och ett maktspel utan dess like tar fart. Pajkastning och sandlådenivå, allt för att motarbeta. Föräldrar vittnar om känslan av ”dom bara jävlas nu”.

Det går inte

Det som blir tydligt är att man väljer att tolka lagar, råd och rutiner på sätt som klart motarbetar och fördröjer anpassningar. Man gömmer sig bakom orden ”det går inte”. Till slut är det fullt krig som gäller. Hur ska man mitt i detta krig kunna skola in ett barn på förskolan? Hur ska föräldern känna sig trygg? Och framförallt, hur ska barnet känna sig trygg?

Som exempel pratade vi med mamma Anna. Hennes son är kraftigt allergisk och kräver hög anpassningsnivå för att slippa lida av allergiska symtom. För varje anpassning som föräldrarna önskar från förskolan har dom gjort tiofalt så många i det egna hemmet. Det enda man nu vill är att kunna återvända till arbetslivet och känna trygghet över att lämna Walter i kommunens händer på förskolan. Men inte nog med det, man vill känna sig säker på att den miljö där Walter ska vistas är säker för honom, han ska inte behöva komma hem varje dag och vara drabbad av allergiska symtom kopplat till sin vistelse.

Föräldrarna med expertkunskap i Walters särskilda behov ber om en längre inskolning för att inte bara hinna skola in Walter som barn och individ utan även hinna skola in pedagogerna i hantering av svåra allergier. Inskolningen börjar men ganska snart fick man avbryta p.g.a. reaktioner. Walter blir återigen hemma en längre period. Eftersom att inskolningen får ett längre avbrott önskas därför att inskolningstiden förlängs ytterligare. Föräldrarna vill då även passa på att låta mormor stå för en del av inskolningen, detta eftersom att mormor, precis som föräldrarna är en av dom få personer som både förstår och kan hantera vidden av Walters behov. En sådan lösning skulle dessutom kunna underlätta så att Anna och pappa Per skulle kunna återvända till arbetet så som det var planerat innan bristerna i förskolemiljön fördröjde inskolningen. Här stöter föräldrarna på totalt oförstånd och total brist på ödmjukhet och förmåga till flexibilitet. Enligt förskolechefen är det nämligen reglerat i skollagen att det är förskolan, pedagogerna och chefen som bestämmer exakt hur lång eller kort en inskolning ska vara. Det är dessutom absolut inte tillåtet att mormor står för inskolning. Dom reglerna gäller, annars är en förskoleplats inte ett alternativt.

Samarbete? Vad är det?

Som förälder blir man ganska tagen i en sådan här situation. Man känner sig överkörd och maktlös. Men kan det verkligen stämma? Är det så att lagtext förbjuder ett gemensamt samarbete och flexibla lösningar mellan förskolans pedagoger och barnets föräldrar eller andra anhöriga när det gäller inskolning på förskolan?

Ur läroplanen för förskolan, Skolverket, reviderad 2010 (2.4) kan man läsa att förskoleläraren ansvarar för att varje barn tillsammans med sina föräldrar får en god introduktion i förskolan, att föräldrarna ges möjligheter till delaktighet i verksamheten och möjlighet till att utöva inflytande över hur målen konkretiseras i den pedagogiska planeringen. Arbetslaget ska också visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer. Arbetslaget ska också föra fortlöpande samtal med barnens vårdnadshavare om barnens trivsel, utveckling och lärande både i och utanför förskolan samt genomföra utvecklingssamtal, och (nu kommer en viktig del) beakta föräldrarnas synpunkter när det gäller planering och genomförande av verksamheten

Så… Var det otydligt? Vi fortsätter:

Skolverket klargör också (2000:8) att alla barn är olika, kommer från olika hem med olika föräldrar, familjekonstellationer och uppfostran genererar det unika personligheter, erfarenheter, förutsättningar och behov. Man uppmärksammar även att barnets föräldrar har individuella livserfarenheter, personligheter, behov och förutsättningar. Det här är något som förskolan i egenskap av pedagogisk verksamhet måste ta i beaktning. Pedagogerna sägs också ansvara för att möta och anpassa inskolningen utifrån varje enskild familjs behov.

Det är alltså ganska tydligt att hänsyn inte bara bör tas utan skall tas inte bara till barnets särskilda förutsättningar och behov utan även till föräldrarnas önskemål. Eller?

Skolverket uppger vidare att förskolans lokaler och utemiljöer ska vara utvecklande, hälsosamma och säkra samt att det ska finnas fungerande rutiner för att säkerställa en hälsosam och säker miljö för alla barn. Alla barn! Även barn med särskilda behov. Även allergiska barn! Och precis som det står ovan, det krävs fungerande rutiner. Rutiner som vid särskilda behov högst troligt kräver tid för att fastställas och byggas upp, något som troligtvis kan kräva en längre tids hantering och inskolning och HELT KLART ett redigt samarbete med experterna, d.v.s. föräldrarna.

Så. Frågan är kanske inte vad man kan och inte kan göra. Frågan kanske är vad man vill och inte vill göra. Lagen är tydlig och enligt lagen kan och bör man göra väldigt mycket!