Johan

Johan är snart 7 år gammal och bor i en liten kommun i Siljanstrakten, Dalarna. Johan bor med sin mamma, pappa och lillasyster. Johan planerar just nu sitt 7 årskalas och det tema han ska ha på kalaset. Mamma däremot planerar för HUR kalaset ska gå till eftersom att en hel del speciallösningar kommer att behövas. Johan är nämligen inte bara snart 7år och älskar Star Wars och brädspel, han är också svårt allergisk. Johan är sedan spädbarnstiden konstaterat allergisk mot ett oerhört stort antal födoämnen, flera av vilka ingår i standardkosten i Sverige. Han är inte bara allergisk mot nästan 50 konstaterade födoämnen utan hans allergier är dessutom i flera fall oerhört kraftiga, luftburna och livshotande. Johan lever idag ett starkt anpassat liv där både kosten och miljön kräver ett redigt allergitänk. Johan har också en oerhört svår pälsdjursallergi och svår allergisk astma. Ändå mår han för det mesta bra hemma, med sin kontrollerade kost och i sin kontrollerade miljö.

Mot alla odds

Tidigt, redan vid några månaders ålder, löd prognosen att Johan aldrig skulle klara av en förskole vistelse, och troligtvis inte heller någon ordinarie skolgång. Johan skulle heller aldrig bli symtomfri och hans tillstånd skulle alltid kräva stora mängder av läkemedel. Med dessa ord och en väska full i läkemedel fick föräldrarna fortsätta att nysta. Efter stor ansträngning lyckades man mot alla odds få Johan symtomfri och nästan helt läkemedelsfri i hemmet. Offentliga miljöer fortsätter dock att vara en stor risk och ett stort hot.

Eftersom att Johan redan som nyfödd placerats i förskolekö fick mamma snart ringa rektorn för förskolan och uppge situationen. Initialt reagerade rektorn precis som läkarna hade förutspått: ”NEJ, det kommer inte att gå”. Det första samtalet avslutades med just beslutet om att förskola inte är ett alternativ. Men hur ska man då göra? Mamma hade ett arbete som väntade och Johan måste väl ha samma rätt till barnomsorg, förskola och skola som alla andra barn? Med en snabb titt i lagen insåg mamma vilka rättigheter dom hade. Eftersom att allergin bevisligen gick att kontrollera i hemmet insåg mamma att även möjligheterna fanns. Om det går att hantera allergin i hemmet, varför inte på förskolan?

Ett oerhört gott samarbete

Efter ett nytt samtal till rektorn bestämdes att man skulle ha ett möte. Ett möte ledde till flera och till slut hade man en början på en lösning. Med ett gott samarbete med rektor, pedagoger, elevhälsan, sjukvården och ett lösningsfokuserat tänk verkade det som att det omöjliga ändå var möjligt.

En allergiavdelning planerades. Man såg till att justera barngruppen så att inga pälsdjursägare skulle gå på avdelningen. Man satte även samma krav på pedagoger. Man gjorde upp tydliga regler om bl.a. nöt- och jordnötsförbud, mandelförbud, äggförbud, fiskförbud, parfymförbud och obligatorisk handtvätt vid inträde. Man ordnade en stängd matsal för att maten ENBART skulle förtäras i ett enda utrymme, efter maten skulle man åter tvätta händerna och självklart byta bort kläder med ev. spill eller matkladd. Matsalen var den stora farozonen så den hölls stängd. Inne i matsalen skulle man dessutom använda inneskor som lämnades på en dörrmatta innan utträde, allt för att minimera risken för att smulor skulle komma med in i resterande utrymmen. För övrigt hade man ordnat med dagliga och noggranna allergistäd samt även fortlöpande städ under dagen vad gäller ex. tvätt/sköljning av leksaker som kommit i kontakt med små ”smutsiga” munnar. Hela miljön sanerades från textilier, dofter och kemikalier. Man minskade ner damm ytor och gjorde utrymmen mer lättstädade och renliga. Många leksaker och gosedjur fick bytas ut, likaså fick man ta bort köpevarianten av leklera samt även flera sorters kritor, målarfärger och pysselmaterial som vid genomgång visade sig ha innehåll av födoämnen. Ovanpå detta tilldelades en resurspersonal på heltid med specialansvar kopplat till det speciella behovet. Man minskade även ner hela barngruppen och stöttade upp ytterligare med ökad personaltäthet. Tydliga rutiner sattes upp och man hade regelbundna möten för att gå igenom handlingsplaner, gå ut med informationsbrev till föräldrar, utvärdera situationen och från och till även göra vidare anpassningar. Varje tillställning planerades med ett inkluderande tänk men även ett noggrant planerande för att minimera alla risker. Man bestämde sig helt enkelt för att få det att fungera, och det lyckades man med. Den allra viktigaste pusselbiten i lösningen var SAMARBETET mellan kommun, föräldrar och sjukvården och VILJAN att lösa problemen.

Lösningsfokuserat tänk – valet att inte exkludera

Johan klarade mot alla odds att gå på förskolan från ca. 1,5-6 års ålder. Sen var det dags att slussas över till förskoleklass och snart även dags för skolan. Idag är Johan 7 år gammal. Och vet ni? Det fungerar FORTFARANDE bra i kommunen. Informationen förlorades inte på vägen. Man hamnade inte i händerna på ovilliga eller oengagerade människor. NEJ, fortfarande, har man en tät kontakt med elevhälsan, specialpedagoger, rektorer, pedagoger och sjukvården. Fortfarande tar kommunen föräldrarna och sjukvården till hjälp. Man väljer att inte uppfinna hjulet på nytt utan man har tagit till sig av det som bevisligen fungerade MEN man har också tagit det ett steg längre, ett STORT steg längre. Idag och dom kommande åren ska Johan gå tillsammans med alla barnen i samma årskull, i varierande konstellationer, i en ”vanlig” klass men med ett ”sluss-system” där alla barnen bl.a. byter kläder vid inträde in på skolan. Med detta minskar man avsevärt mängden pälsdjursepitel som kommer in i skolans lokaler. Dessutom förekommer en hel del andra rutiner och hygienåtgärder. Man har bl.a. valt en ökad resurstäthet, ökad och mer omfattande städ och totalt matförbud inne i dom gemensamma utrymmena. För att göra det möjligt har man i denna planering valt att renovera en skola, och göra detta oerhört grundligt, allergiaspekten har verkligen hamnat i fokus när man byggt en skola för framtiden. Man har valt att göra en klass med lokaler där alla funktionshinder respekteras och samexisterar. Kommunen har gjort ett stort projekt av hela ärendet och även om det därför blivit försenat i bygget börjar det nu närma sig invigning och inflytt.

Det går om man bara vill

Mamma Sara får själv avsluta texten här: ”Jag kommer fortfarande ihåg vad uppgiven och ledsen jag kände mig när jag hade fått beskedet att mitt barn aldrig skulle kunna gå på förskolan eller i vanlig skola, att han alltid skulle ha hemska och heltäckande eksem och besvär med astmasymtom och att det enda som fanns att göra var att lindra med medicinering, tung medicinering. Jag minns sorgen och tårarna som om det var igår. Jag minns också att jag blev förbannad och tänkte; får man bara ge upp så här? Jag gick hem och tillsammans med min man valde vi att kämpa även i motvind. Belöningen fick vi i det välmående och symtomfria barn som vi hade framför oss efter nästan 1 års kamp med att utröna alla allergier och dess omfattning. Äntligen hade vi hittat en vardag som fungerade. När förskolan först sa nej slogs vi av samma sorg som förut men den förvandlades fort till glädje när vi såg lösningen närma sig. Idag, efter alla dessa år, känner vi mest tacksamhet. Tacksamhet över att vi bor i ”rätt” kommun, att vi har träffat ”rätt” folk och att vi har det ”rätta” teamet med oss. Vi känner en sådan tacksamhet över att man väljer att inte bara se ”problemet”. Jag ser varje dag hur andra allergiker och deras föräldrar kämpar i en motvind som är tusenfalt den vi stod i. Nog för att vi också fått