Fokus på problem istället för på lösningar

När Sune skulle börja på förskola visste vi att det skulle bli tufft p.g.a. alla allergier men vi hade fått god hjälp av dietist och läkare att i god tid innan förskolestart diskutera anpassningsmöjligheter. Planen var att via möten med kommunen diskutera vad som skulle vara genomförbart och hur man bör fullfölja anpassningarna.

Den första kontakten med kommunen var när rektorn för förskolan i februari/mars 2014 kontaktade mig per telefon och i upprört tillstånd gjorde klart för mig att ”man inte kan ha alla dessa allergier” för att sedan lägga på luren i örat på mig. Landstingets dietist hade fått precis samma respons från rektorn. Det här var tydligen något som man beslutat på förvaltningsnivå inom kommunen.

Vi fick lov att ha flera möten med kommunen i hopp om att finna lösningar långt innan planerad inskolning. I maj 2014 hade vi det första mötet kring anpassning av lokalerna och städrutiner. Det andra mötet hade vi med pedagoger, kökspersonal och städpersonal. Det tredje mötet var med kostchefen.

Ett halvår senare, i mitten av september, var det dags för inskolning men det tog bara 3 dagar innan en reaktion var ett faktum, trots rådande anpassningar. Hälften av det vi hade blivit lovade hade nämligen inte gjorts. Reaktioner fortsatte vecka efter vecka även fast det städades och trots att han serverades sin specialkost. Vi hade flera möten under tidens gång men det ledde aldrig till någon bättring. Personalen försökte så gott de kunde men med usla förutsättningar och utan stöttning från ledningen. Inget hade blivit som vi hade tänkt.

Problemen var inte de vi hade förväntat oss och lösningarna var absurda. Det visade sig bl.a. att Sune av 15 måltider endast fick kött 4 gånger trots att kött är Sunes ”bas” i hans redan inskränkta kost. Här var det personalen som slog larm. Svaret från köket var att ”Sunes mat är för dyr”. Vi fick t.o.m. börja skicka med mat då vi fick höra att köket inte kunde att köpa in det han tålde. Till slut bad kostchefen mig att lova att Sune skulle tåla maten om de nu skulle välja att köpa in det han tålde. Det var förstås något som jag inte kunde lova.

Striden om rätten till en trygg barnomsorg

Under en 9 månaders period, september till maj, kunde Sune enbart vistas på förskolan sammanlagt 1 ½ månad. Under denna tid avlöste reaktionerna och astmabesvären varandra konstant. Det är här den stora resan om rätten till barnomsorg tar fart. Vi hade redan 1 månad tidigare, i april, tagit upp att förskolan inte är en säker plats för Sune utifrån hans allergi. Även sjukvården har stått på vår sida och kämpade hela tiden på Sunes sida. I maj 2015 krävde vi därför ett möte med rektorn, vi jagade henne under en längre period utan framgång eller med svar att hon ska återkomma med en tid för möte. Till slut, 4månader senare, i september 2015, fick vi till ett möte med rektorn och någon representant från förvaltningen (?). På mötet var tonen medgörlig och man gav oss en känsla av hopp för framtiden. Tanken var att vi skulle säga upp platsen (en plats vi hittills betalt 1275 kr/månaden för utan att ens knappt kunna nyttja den) och detta skulle vi göra för att slippa en dyr omkostnad i väntan på att processen om anpassning skulle komma till skott. Löftet var att processen skulle dra igång och att vi skulle få höra om uppdateringar redan efter 2 veckor.

3 veckor senare visar det sig att förvaltningen behöver ytterligare tid för att finna en lösning. Veckan därefter låter det istället att ”ni har sagt upp platsen och vi har ingen lösning”. Kommunen erbjuder sig att skriva ett intyg till Försäkringskassan för att vi skulle kunna ansöka om vårdbidrag eller tillfällig föräldrapenning (VAB) alternativt att kommunen skulle skriva ett intyg till vård- och omsorg för personlig assistent. Detta är alltså förslag på intyg med löfte om ersättning på annat håll, ersättning som absolut inte är till för någon i vår situation. Varken vårdbidrag eller personlig assistent är ett alternativ till för att ersätta kommunens ovilja till anpassning på förskolan.

För övrigt fick vi löftet om att vi skulle vara ”välkomna att söka barnomsorg på nytt när han är mindre allergisk eller frisk”. Så tack och hej, där stod vi utan barnomsorg och en förvaltning som inte ens ville försöka tänka lösningsfokuserat för att ordna den barnomsorg som vi först betalat för och i överenskommelse väntat på.

Kampen fortsätter

Jag vägrade låta Sune dömas till ett utanförskap så tidigt i livet, tanken om det kändes fruktansvärt. Vi vägrade ge upp kampen och sökte stöttning och råd hos Skolinspektionen som hänvisade till Skolverket som i sin tur hänvisade till diskrimineringsombudsmannen. Ingen ville ta tag i frågan. Vi sökte därför vidare hos kommunen, försökte få reda på vem som var högst ansvarig för beslutet om nekad barnomsorg men här blev vi bara hänvisade högre och högre upp i chefspositioner.

Under tiden gång försöker jag tänka lösningsfokuserat och ger förslag på förslag på alternativa anpassningar. Jag erbjuder mig t.o.m. att själv bli dagbarnvårdare men inte ens detta kunde tänkas som en lösning. I och med att tiden går hinner Sune också nå nya tillstånd, bl.a. behöver Sune en sond att få sin näring genom. Plötsligt är detta problemet, förskolan kan tydligen inte sköta sådan vård. Allt vänds emot oss. Allting är problem och problem är det enda man fokuserar på.

I det här läget har jag verkligen fått nog, jag säger att jag vill spela in våra konversationer och jag gör klart för kommunen att jag kommer att gå ut i media och göra en anmälan. Det här var visst ett magiskt ord, ”Media!”. Plötsligt låter det som att man vill hitta en lösning, man ber om tid för att på nytt se över möjligheterna till anpassning. Jag ligger själv i täten och tar hjälp av en annan enormt hjälpsam mamma som via ett mail beskriver dom oerhörda anpassningar som deras kommun gjort och jag vidarebefordrar detta till kommunen. Tiden går men till slut, i december, får vi äntligen åtminstone ett besked: Dom har fattat ett beslut! Beslutet är att i väntan på allergiförskola ska vi åtminstone erbjudas barnomsorg i hemmet, en dagbarnvårdare ska anställas specifikt till vårt hem och utifrån Sunes behov. Tiden går… Arbetsannons går ut och ansökningar inväntas.

Sorg i mamma-hjärtat

Nu i slutet av februarimånad 2016, efter snart 2års kamp och månader med tomma löften, står vi här: fortfarande utan barnomsorg, fortfarande utan någon dagbarnvårdare, fortfarande utan vidare besked. Mitt arbete väntar. Sune är allergisk, förskolan ”kan inte” ta emot honom och ingen ”vill” arbeta med honom i vårt hem. Hur ska jag förklara för min son? Att han redan lever i ett utanförskap?

En mammas berättelse feb 2016