Dom flesta allergiföräldrar känner väl igen känslan av rädsla för att ens barn ska få i sig allergener mot vilka han eller hon är allergisk mot, eller ännu värre, riskerar att reagerar anafylaktiskt mot. Vid allvarliga allergier kan den här rädslan vara fullständigt förlamande. Man går på helspänn och man kontrollerar både en och två gånger. Inte för att man är neurotisk utan för att man är realistisk. Det är vad som krävs i ett samhälle där den allmänna kunskapen är som den faktiskt är idag. Vardagen är ett hot om livet.

Vem kan man lita på?

Johan, 6år gammal, ligger inlagd på sjukhusets barnklinik p.g.a. ett allvarligt tillstånd som tillfälligt lett till att han varken kan äta eller dricka. I flera dagar väntar vården på att Johan ska piggna på sig men dagarna går och Johan blir allt klenare. Vätskedroppen räcker inte längre till. En kropp behöver näring också. Efter ca 1 vecka fullständigt utan mat och dryck diskuteras sondnäring. Föräldrarna som är utom sig av oro, p.g.a. det tillstånd som ursprungligen orsakat inläggningen, har inte sovit på flera dygn men dom har ändå hela tiden varit tydliga mot personalen om Johans allvarliga allergier. Johan är nämligen multiallergiker, han är allergisk mot flertal av dom vanligaste livsmedel i Svensk kost och sondnäring behöver därför väljas ut med yttersta noggrannhet. Johans allergier är också så pass allvarliga att han alltid måste bära med sig adrenalinpennor ifall olyckan skulle vara framme. Allt det här vet man på sjukhuset, sjukhuset som dessutom är densamma där Johan i vanliga fall går på uppföljningar för sin allergi.

Men så nu. Inlagd på sjukhuset. Allvarligt sjuk. Med oroliga föräldrar vid sin sida. Johan får istället för sondnäring ett näringsdropp. För en kort stund har föräldrarna släppt kontrollen. Det skulle dom inte ha gjort.

En allergisk reaktion är ett faktum och det slutar dessutom med att det blir föräldrarna själva som noterar orsaken. Johan bleknar, hulkar i sjukhussängen och kräks. Kinderna är rödrosiga och Johan, redan utslagen av ett annat tillstånd, blir medvetanderubbad. Föräldrarna kontrollerar då droppet och ser till sin förfäran att ett av dom makalöst små orden på innehållets extremt långa beskrivning är ’sojae ol raffin’. Det enda föräldrarna tänker är: SOJA. Johan är allergisk mot just bl.a. soja. Behandlingen med näringsdroppet avslutas omedelbart och akuta insatser för att häva en allergisk chock startas. Allting slutar med en två dagar lång vistelse på intensiven innan Johan så småningom får återvända till barnavdelningen för fortsatt vård. Föräldrarna tänker att det var tur att Johan var på sjukhuset när detta hände, räddningen var nära, samtidigt som det är oerhört skrämmande att det faktiskt var PÅ sjukhuset det hände, där som man verkligen borde få känna sig trygg.

Vad gick fel?

I efterhand visar det sig att droppet innehåller både sojaolja och äggfosfatid och att droppet därför inte bör ges till personer med allergi mot soja, jordnötter och ägg. Droppet innehöll alltså flera av de allergener som Johan är kraftigt allergisk mot. Trots självklar besvikelse över händelsen har föräldrarna ändå haft svårt att klandra personalen. Visserligen borde mer noggranna kontroller självklart göras innan man administrerar läkemedel, särskilt när det är till personer med redan kända allergier. Däremot blev det väldigt tydligt hur bristfällig allergikunskapen är, t.o.m. inom sjukvården. Inte en enda ur personalstyrkan under detta arbetspass hade någon som helst aning om att näringsdropp kunde vara allergiframkallande. Men det som föräldrarna framförallt har fastnat vid är det faktum att infusionspåsen inte hade en tydligare märkning, något som man för framtida allergikers trygghet påtalade för bolaget med hopp om en tydlig varningstext. Men där fick man absolut inget gehör!